Gps’en visar in på en bommad grusväg. Inget talar om att det ska finnas något anmärkningsvärt i området. Givetvis har jag slarvat med anteckningarna. Kartmarkeringen säger kort ”Dös”. Tolv minuter ska det ta att promenera till målet. Det har hänt innan att jag lagt in fel koordinater, eller att gps’en valt bakvägen till målet för att den är obetydligt kortare. Om man har ett terrängfordon. Jag hittar en liten parkeringsficka, tar väskan och börjar traska. Det jag är på jakt efter är känslan som kommer av att överrumplas av något oväntat. Det moderna livet är så förutsägbart, karterat och tråkigt. Alla gåtor är lösta.

Ingenting bryter av på grusvägen. En sommarstuga som står övergiven i decemberdimman kan knappast räknas. Jag växlar över till fornsök och får upp hoppet, det är bara några hundra meter kvar till vad det nu är. Så lyser något till i den mörka skogen, något ljust grått och stort. Mycket stort. Skogen är helt stilla, inte ens fåglarna sjunger en så här grå dag. Jag står framför den gigantiska megalitgrav som i folkmun kallas för Torebo Altare, och äntligen känner jag att det fortfarande går att överrumplas av en oförklarlig omvärld.

I fem tusen år har den stått här medan människor kommit och gått. Landhöjningen har förändrat läget. Det som då var utsikt över det vidsträckta havet är idag en mörk tallskog. Vilken teologi fick stenålderns människor att lägga denna ansträngning på sina döda? Vad förväntade de sig? Är det ett monument över ett liv väl levt eller ligger betydelsen i resan in i evigheten? Det är gåtor vi aldrig kommer få svar på. Medan vi spekulerar står skeppet där i skogen, antagligen även efter det att människan i helhet är långt överspelad.