Det är torsdagen den 22 juni 1972 och dagen före midsommarafton. Pappersmaskinerna vid Fredriksbergs pappersbruk tystnar och arbetarna går hem för sista gången. Efter helgen börjar nedmonteringen av maskinerna och Fredriksberg blir sig aldrig likt igen.

Historien tar sin början i mitten av 1800-talet. Den tidigare så lönsamma järnhanteringen hade då förlorat mycket av sin tidigare betydelse och bruken behövde nya kassaflöden. Skog fanns i överflöd så många bruk kompletterade nu sin verksamhet med träsliperier eller massabruk.

När masugnen slocknade i Fredriksberg 1897 uppförde man istället en sulfitmassafabrik och denna utvecklades tre år senare med en stor anläggning för sulfatmassa. Efter moderniseringar på 1940 och 1950-talen satsade man på kraftliner till wellpapp och hade som mest en kapacitet på 30 000 ton per år.

Redan 1958 började en successiv avveckling av bruket och vid årskiftet 1961-1962 lade man ner produktionen av sulfitmassa. Tio år senare gick den sista transporten med kraftliner till Göteborgs hamn och brukets tid var över. Andra företag flyttade in i lokalerna innan det helt övergavs 1988.

Sedan dess har bruket stått tyst ute i skogen, fylld med asbest och omgiven av förorenad mark. Hur länge bruket sett objudna gäster är svårt att säga men genom åren har det blivit något av en symbol för Sveriges rostbälte, till länsstyrelsens stora förtret.

Nu har sagan fått sitt slut och det blir inga fler dödsföraktande klättringar runt i de fallfärdiga byggnaderna. Inga fler stenlungor kommer att födas i de kontaminerade källarvåningarna och länsstyrelsen kan äntligen avsluta ett pinsamt kapitel i sin bok om miljöansvar. Den ikoniska skorstenen revs 2021 och under våren 2022 rivs nu resten av det omfattande området.

Efter sanering kommer det att bli ett rekreationsområde och inga spår av Fredriksbergs bruk kommer att finnas kvar, förutom ett otal bilder, videos och skrytsamma berättelser på internet.

Fredriksbergs bruk 1897 – 2022