I Dalarna tar man turismen med en klackspark. När många av landskapets mest imponerande sevärdheter består av livsfarliga lämningar efter gruvdrift så är det inte heller orimligt att stöta på en varggrop skyddad enbart av ett litet trästaket.

I vilket annat landskap som helst hade gropen varit omgärdat av ett högt, finmaskigt stålstaket, vi har till och med träffat på fångstgropar inklädda i taggtråd. Bättre att skära sig lite lätt än att svälta ihjäl i en varggrop någonstans i en småländsk utmark.

I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet föreskrevs allmogen att hålla sig med vargnät, varggrop eller varggård. Skyldigheten upphörde först 1864 så även om många varggropar kan dateras till 1700- och 1800-talen kan de ibland vara mycket äldre än så. I Garsås mellan Rättvik och Mora valde man alltså en varggrop.

Hur gammal gropen är vet man inte. Den är i alla fall kallmurad av kullerstenar, med ett djup av fyra meter och en diameter på fyra. När den användes fanns även en påle i gropens mitt som bar upp lockbetet. Någon gång genom åren har gropen restaurerats och i modern tid även försetts med ett staket och en grind.

Fångstgropar brukar som nämnts ovan ligga innanför höga staket, så Varggropen i Garsås är absolut värd ett besök. Råkar man mot förmodan klanta till det ordentligt och faktiskt falla ner i gropen så är förhoppningsvis hjälpen inte långt borta, närmaste fastighet ligger på höravstånd.

Parkering saknas men på plats finns en informationsskylt.