Östra Silvbergs Gruva

EN UDDA UTFLYKT


Om spåren efter Jönshyttan är få, så är de desto fler vid Östra Silvbergs gruva. Som en av landets äldsta gruvor bröt man silver här redan under 1400-talet, och gruvan hade sin storhetstid fram till omkring 1510. Då hade man upptäckt Salberget, Sala silvergruva, och Silvbergs gruva började förlora i betydelse.

Omkring 1580 började silvermalmen att tryta och brytningen minskade. Vid den tiden hade storgruvan nått ett djup av 220 meter. Mellan åren 1630 och 1920 framställdes blygsamma 91,3 kilo silver. Men historien tar inte slut med silvret.

I nästa kapitel köptes gruvan i början av 1700-talet av brukspatronerna Adolph Christiernin och Fredrik Rothoff. Christiernin trodde att det fanns stora mängder guld i gruvan och ödslade förgäves hela sin förmögenhet i försöken att få fram det. Istället kom man under 1800-talet att bryta svavelkis i Östra Silvberg, och varphögarna luktar fortfarande från verksamheten. Vid 1800-talets slut lades all verksamhet ner och gruvhålen vattenfylldes.

Östra Silvbergs gruva öppnades kort igen en sista gång mellan 1915 och 1920 för att bryta zinkmalm och svavelkis. Det tog två år att pumpa allt vatten från storgruvan, och man investerade i en dyr linbana. Linbanan revs 1931 och idag finns bara fundamenten kvar. Tillsammans med ett transformatortorn från 1915 är det de enda byggnader som idag återstår. En bit bort på området ligger också ödekyrkogården som hörde till St. Nicolai kapell.

Östra Silvbergs vattenfyllda dagbrott är idag en omåttligt populär badplats. Men den vitriolblå färgen som gör platsen så attraktiv antyder att vattnet är allt annat än hälsosamt. Kommunen tar inga vattenprover, men 2015 upptäcktes nästan 20 bilar samt tunnor med misstänkta kemikalier på botten.

En promenad runt området är en intressant utflykt, men man bör kanske bada någon annanstans.


BESÖKSINFORMATION


Öppna i Google Maps