Kalkbrottet i Fleringe kallas för Blå lagunen på grund av sitt klarblåa vatten (som faktiskt är turkost eller grönt beroende på hur ljuset ligger) och är en av norra Gotlands mest populära badplatser. Det är också ett ovanligt vackert industrihistoriskt minne.

Gotlands bergrund består till stor del av kalksten och det är något invånarna känt till att utnyttja sedan i alla fall tidig medeltid. Stenen har huggits, krossats, bränts och använts för att uppföra oräkneliga byggnader på ön. Kalkstenen har också varit en viktig exportvara. Först till tyska städer på andra sidan Östersjön och senare under 1600-talet för att bygga fästningar och slott.

När industrialiseringen förde med sig en mekanisering av brytningen växte också kalkstensindustrierna. På Gotland finns hela samhällen som byggts upp kring kalkstenen och många så kallade kalkpatroner bygge ofattbara förmögenheter på stenhanteringen.

Idag återstår bara Cementa i Slite men överallt på ön syns spåren efter den tidigare brytningen. Som vid Blå lagunen i Ar på norra Gotland. Kalkbrottet här har med åren vattenfyllts och förvandlats till en omåttligt populär badplats. Så populär att det råder fullständig anarki under högsommaren när vare sig parkering, soptunnor eller dass räcker till för att hantera trycket från badsugna semesterfirare.

Bättre då att besöka Blå lagunen under lågsäsong. Visst är vattnet i kalkbrottet lite kallare, vem vem vill egentligen ändå bada i en gammal industribassäng? En promenad runt det tidigare kalkbrottet erbjuder istället en sällsam upplevelse där det eviga oväsendet från industrin tystnat för alltid, med ett stilla vatten som skiftar färg beroende på tidpunkt och vinkel. Där ett stort sår i naturen fått ett nytt liv, kanske för den optimistiskt lagda till och med ett tecken på att antropocen inte bara fört med sig styggelse.

Parkering finns lite överallt och på plats finns även en informationsskylt som berättar för den förhoppningsvis nyfikne besökaren vad det är för plats man kommit till.