Gotland har befunnit sig i ett utsatt läge alltsedan Tjelvar landsteg på ön och bröt dess förtrollning någon gång i forndom. Från de många och stora fornborgarna, vidare genom historien till de medeltida kastalerna – kyrkornas försvarstorn – fram till våra dagar då en stor del av ön är en första linje mot en eventuell fiende från öst så är det en befäst ö.

Så var det givetvis också under 1800-talets andra hälft när Sveriges neutralitet efter Krimkriget blev ifrågasatt. Sommaren 1854 hade engelska och franska örlogslottor anfallit Ryssland med Fårösundsbassängen som bas för sina operationer. Utan någon befästning vid Fårösund kunde inte Sverige neka de bägge stormakterna, så efter krigsslutet övertalades Sverige att uppföra Fårösunds fästning.

Arbetet med Fårösunds fästning påbörjades 1885 och stod klar året därefter. Då hade man uppfört under kort tid uppfört tre batterier och två kontrollerbara minpositioner. Våren 1886 hade Fårösund befästs med minor, örlogsfartyg, frivilligkåren samt Göta artilleriregemente, bara för att se Ryssland och Frankrike sluta fred i maj samma år.

De tre batterierna moderniserades vid sekelskiftet och fick då bättre kanoner. Fästningen var sedan bemannad genom hela första världskriget för att sedan läggas ner 1919 då all utrustning avlägsnades. Fårösunds fästning har varit statligt byggnadsminne sedan 1935 och förvaltas idag av Statens fastighetsverk. Det mellersta batteriet, batteri I, är idag hotell medan de två andra batterierna är bortglömda och gravt eftersatta ruiner.

Det södra batteriet, Batteri III, ligger Fårösunds södra inlopp och var bestyckat med 8 kanoner som vardera krävde 12 man. Anläggningen består idag av vattenfyllda tunnlar, tomma kanonplatser och sly, men på en resa genom Gotlands försvarshistoria förtjänar batteriet ett kort besök innan man beger sig till det mer intressanta norra batteriet.