Hade det inte varit för en smal remsa väg över från fastlandet skulle Furillen ligga högst otillgängligt. Nu kör vi långsamt bilen över sundet och träder in i ett månlandskap som nog får ses som unikt för Sverige.

Furillen är mycket. Det är en ö, ett naturreservat, ett militärt skyddsområde, ett lyxhotell och så det vi kommit för att besöka – en nedlagd kalkindustri som lämnats åt sitt öde. Namnet Furillen sägs komma från att hela ön på medeltiden stod i brand, men sanningshalten där är högst oklar. Mer säkert är att traktens bönder använde ön som betesmark för sina får och till viss del även för säljakt innan kalkstensindustrin blommade upp.

Det är en industri som har varit av stor betydelse för Gotland under hela 1900-talet. På Furillen drevs fabriker av bland annat Stockholms Superfosfat Fabriks AB innan kalkbrotten övergavs på 1970-talet. När andra liknande industriområden revs för nyexploatering så blev fabriksbyggnaderna kvar på Furillen tack vare försvarsmakten. På ön fanns bland annat två viktiga radarstationer, R130 Katten och R236 Bonsen. Hela området var därför militärt skyddsområde ända fram till 1990-talet då radarstationerna avvecklades.

Furillens kalkindustri hade då stått orörd i årtionden medan salt, väder och vind gett området en patina av postapokalyps. Idag är industriområdet på Furillen ett världsberömt lyxhotell men det mesta av området har ändå lämnats intakt.

Området är privatägt och det är inte helt uppenbart om man är välkommen som besökare. Piren är avspärrad och här och där sitter förbudsskyltar om tillträdesförbud. Sett till att rasrisken på sina ställen, bland annat på piren, är överhängande så gör man som objuden gäst bäst i att följa dess uppmaningar. Hotellet håller däremot bara öppet en kort stund under sommaren, så vill man vandra omkring i området utan risk för avhysning finns det många andra månader för ett besök.

Parkering finns lite överallt, informationsskyltar saknas.