På 1700-talet hade Fårö under en längre tid sett en ohållbar skogsavverkning för att frigöra mer yta till betesmarker. Samtidigt var den norra delen av ön, Avanäset, till största delen täckt av flygsand. Utan någon vegetation som kunde fånga upp sanden så började den att röra sig söderut med vinden och bilda en sandskoformad öken av sanddynor. Området Ullahau hade börjat bildas.

Med åren kom Fårö allt närmare en ekologisk katastrof när sanden rörde sig söderut med en hastighet av tre meter om året, på sina ställen blev sanddynorna så höga som femton meter och hotade både skog och åkermark. På 1800-talet började färöbon Marcus Larsson att plantera stora mängder tall och sandrör i ett försök att binda sanddynorna. Sandens vandring fick sitt slut en bit in på 1900-talet och idag utgör Ullahau ett fascinerande naturreservat.

Att vandra in i den tallbevuxna öknen en solig dag är en smått surrealistisk upplevelse. Fåglar håller sig till största delen borta och det enda man hör är insekter som trivs i ett torrt mikroklimat så som gaddsteklar och myrlejonsländor. Det går två markerade slingor genom Ullahau men det går också utmärkt att fritt strosa runt på de mindre stigarna.

Vid parkeringen i reservatets södra ände finns det en informationskarta och också en minnessten över Marcus Larsson och hans livsverk med att rädda Fårö undan sanden. På den enkla stenen kan man läsa:

”Marcus Larsson
1855 – 1941
Att binda flygsanden på Ulla Hau
blev hans livsverk”