Laestadius hade inga höga tankar om vare sig suptallar eller samer. I sin journal skrev han att suptallarna var ett påfund av tingsherskapet, för av lapparna kunde man inte förvänta sig en sådan regularitet; var tall, där begäret stillas med en sup är för lappen en suptall. Vi kan gissa att om han fick sin vilja igenom så skulle varenda suptall huggits ner.

Idag har vi en något mer nyanserad bild på både samer och suptallar än vad Laestadius hade på 1800-talet. Fenomenet med, ofta gamla solitära tallar, som stod i långa uppförsbackar eller vid andra platser som lämpade sig för en stunds vila finns över hela landet. De fungerade både som vägmärken och som rastplatser för både djur och människor, och var ett välkommet avbrott i dåtidens slitsamma transportarbete på det obefintliga vägnätet.

Av de suptallar som fortfarande är kända och fått stå kvar är många idag klassade som naturminnen. En av dem står utmed nuvarande Europaväg 45 strax utanför Vittangi. Med åren hade den börjat luta allt mer och var nära att falla, men efter en insats av Trafikverket är suptallen i Vittangi räddad samtidigt som rastplatsen rustats upp för att täcka moderna behov.

Suptallen i Vittangi är kanske den mest kända av alla suptallar och förtjänar absolut ett besök. Parkering och informationstavla finns givetvis i anslutning.