Palokorva masugnsuin var en del av Kengis bruk och är kanske den bäst bevarade lämningen efter järnbrukens tidsålder i hela Norrbotten. Palokorva räknas också som ett riksintresse för kulturmiljövården. Ändå är det en ödslig plats, bortglömd av de flesta.

Efter att Tornefors masugn bränts ner av ryska trupper 1715 låg tackjärnsproduktionen i träda fram tills den nya masugnen här i Palokorva uppfördes 1744. Det var främst malm från Junosuando gruva som användes och tackjärnet fraktades sedan vidare nedströms till Kengis bruk. Frakten från Tornefors hade gått genom två svåra forsar som lämpade sig dåligt för tung last och nu kunde man lättare frakta järnet till Kengis.

Produktionen varierade genom åren, masugnen eldades bara under sommaren och vissa år bara i några veckor, fram till 1879 då Kengis bruk totalförstördes i en brand. Verksamheten upphörde omedelbart och det som inte hade hunnit fraktas till Kengis lämnades på marken. Än idag kan man se kvarlämnade gjutformar runt om ruinen.

När masugnen slocknade förlorade också det lilla brukssamhälle som vuxit upp kring den sitt syfte och avfolkningen skedde i en rask takt. Av de femton familjer som bott vid älven i mitten av 1800-talet återstod tillslut bara några få gårdar. Den sista jordbruksfastigheten övergavs 1963 och står fortfarande kvar tillsammans med några härbren.

Området kring Palokorva masugnsruin utgörs av den välbevarade masugnspipan, gamla slagghögar, grunder och gropar. Det kanske inte ser mycket ut men de utgör ändå det bäst bevarade minnet från tiden då världens nordligaste järnbruk återfanns här vid Torneälven.

Parkering finns vid landsvägen och vid älven finns en iordningställd grillplats.