Den gamla kärrvägen är full av vattenfyllda hål djupa nog för att stötfångaren ska ta i mark. Stora grenar från sommarens stormar ligger tvärs över vägen och utgör ständiga stopp för att dra dem åt sidan. Den sandiga tallskogen fortsätter i alla vädersträck och bortsett från bilens plågade ljud råder absolut tystnad. Det känns som en evighet innan en mossig skylt med trasiga flaggor dyker upp vid vägkanten. Välkommen till Saivaara Stenåldersby.

Skolelever i Haparanda känner väl till platsen, det är hit de åker för att under en dag få praktiska kunskaper om livet på stenåldern. Vi andra ser på platsen med skräckblandad förtjusning. För Saivaara stenåldersby är två saker, både en arkeologiskt viktig fyndplats och en rekonstruerad miljö som sett bättre dagar.

När inlandsisen drog sig tillbaka för 9000 år sedan började människan långsamt ge sig in i det nya landskapet. För omkring 5000 år sedan var myren här vid Saivaara hav och på stranden slog sig stenålderns människor ner. Groparna i marken är vad som återstår av den by som anlades här vid vattnet. Längst ner på stranden låg ett parhus på omkring 21 kvm med en biyta som kanske var en bastu. Uppe på höjden en bit från stranden låg en tät klunga av hus, vissa så stora som 50 kvm.

Husgroparna pekar på att det var vinterbostäder, antagligen kom man hit på hösten innan snön lade sig, och stannade sedan tills man kunde ge sig av mot nya jaktmarker. I härdarna har man funnit ben av vikaresäl, sik, gädda och bäver. Bland husen har man hittat verktyg av sandsten och grönsten men i övrigt har det varit fyndtomt. Varför man byggde så storslaget här förblir en gåta, men man återkom under korta perioder i 600 år. Kanske var det så att landhöjningen förändrade fiskemöjligheterna, kanske övergavs byn av någon annan anledning.

Saivaaraboplatsen är en av de största och mest intressanta boplatsfynden i hela regionen. När det nästan 1 hektar stora området upptäcktes på 1990-talet ledde det till en omfattande utgrävning som pågick under flera år. Fyndplatsen är idag utmärkt med stolpar vid groparna och informationsskyltar som berättar om platserna. Men det är fortfarande bara gropar i marken, så för att hjälpa förståelsen kring stenålderslivet har lokala krafter återskapat byn så som man tror att den såg ut.

Stenåldersbyn har varit ett löpande projekt sedan invigningen 1999 och tiden har satt sin tand. Ensam i byn ger den en obehaglig känsla av att vara betraktad. Hyddorna står tomma och det mesta är täckt av ett lager av mossa. Det är som att byns invånare bara varit borta över sommaren och när som helst kan komma tillbaka.

Saivaara Stenåldersby är skyltat från landsvägen, öppen året runt och inträdet är gratis. Men bidrag mottages tacksamt.