Vinsastenen Käymäjärvi

EN UDDA UTFLYKT


Det är juni 1687 och Olof Rudbeck är mitt uppe i att skriva Atlantica, sitt magnum opus om den svenska fornhistoriens överlägsenhet. Nu hade han hört ryktas om en runsten långt uppe i ödemarken i norr, en ”runsten med 3 kronor som ligger på den orten där våra äldsta fäder först observerade Solens och Månens lopp”. Ett sådant fynd skulle en gång för alla visa danskarna och norrmännen att riksvapnet Tre kronor hör till Sverige och ingen annan!

Det dröjer inte länge innan kung Carl XI och Antikvitetskollegiet arrangerar en expedition upp till Käymäjärvi utanför Pajala där stenen sägs finnas. Pengar är inget bekymmer när saken handlar om något så viktigt som landets ära. Efter en lång och strapatsrik resa kan de utsände till slut teckna av stenen, och visst ser det ut som ett okänt runalfabet. Men de tre kronorna ser snarare ut som två toppmössor, om ens det. För de allra flesta faller stenen sedan i glömska, men inte i de Rudbeckianska kretsarna. En av anhängarna, Tornedalsprästen Ericus Brunnius, tar upp runstenen i sin avhandling om Torneå stad och så lever ryktet om Käymäjärvi-stenen ändå vidare.

Åren går och det blir april 1737. De framstående vetenskapsmännen Pierre Louis Maupertuis och Anders Celcius befinner sig i Tornedalen på en expedition av största vikt, att bekräfta teorin om att jordens poler är avplattade och inte alls utdragna så som motståndarna påstår. Men så träffar de Brunnius som berättar om sin märkliga runsten, med en dold kunskap som ortsbefolkningen anser gått dem förlorad, och resan får därmed en ny vändning.

April betyder i Frankrike att försommaren är i antågande men i Tornedalen ligger snön fortfarande djup. Slädfärden går genom de mörka skogarna, mot sjön Käymäjärvi och berget med den beryktade runstenen. När de kommer fram har de färdats omkring 13 mil genom ödemarken. Deras sameguider letar överallt efter mirakelstenen och när de väl hittar den har männen nästan gett upp.

En eld smälter den sista snön på stenen och de står sedan framför Käymäjärvi-stenen eller Vinsastenen som den också kallas. De är så långt ifrån civilisationen man kan komma, det är verkligen inte en plats för runinskrifter. Ändå finns stenen där framför dem, med två rader av intrikata runor skrivna på två räta linjer. Enligt Brunnius ska det finnas tre kungakronor bredvid texten, men de måste ha eroderat bort. Celcius som kan läsa runor känner inte igen några tecken och menar att det omöjligen kan vara ett känt alfabet.

De ritar noggrant av allt som går att tyda på den knottriga stenen och återvänder till sin expedition. Maupertuis menar senare att det är något ytterst märkligt med stenen och dess placering. Om det är runor måste de helt enkelt härstamma från en förlorad tid, precis som ortsbefolkningen berättade. Från en civilisation som levde här när klimatet var mildare, en civilisation som nu gått förlorad i tidens dimma. Kanske är inskriptionen det äldsta exemplet på skriftspråk i den kända världen! Men mest troligt är kanske ändå att det bara är naturen som spelat ett spratt.

Nästan tre hundra år senare är det ytterst få som kommer ihåg Käymäjärvi-stenen. Än färre bemödar sig med att köra de två milen på grusvägen till slutet där stigen tar vid. Skylten som leder upp på berget i skogen har sett bättre dagar och stenen likaså. Runorna som redan då var vittrade syns knappt längre, de tre kronorna inte ens med fantasi.

Men vem vet, kanske hade Rudbeck och Brunnius rätt, kanske gömmer stenens linjer trots allt ett hemligt budskap från en sedan länge bortglömd hyperboreisk civilisation.


BESÖKSINFORMATION


Öppna i Google Maps