Grusvägen som går utmed Ölands västra strand på den norra delen av ön är en av landets i särklass vackraste vägar. Mellan färisterna ligger naturreservaten på rad och idag betas de karga markerna av får, men en gång i tiden var detta stenhuggarnas domäner.

Överallt finns spår efter verksamheter där man brutit den eftertraktade kalkstenen, små murar, djupa dagbrott och högar med flisor. Strax norr om Sandvik hittar man också den kanske mest särpräglade lämningen efter stenindustrin; Jordhamns skurverk.

Kalkstenen har ända sedan medeltiden varit en viktig inkomstkälla för öns bönder och både kvinnor och män var sysselsatta med att bryta och förädla den. Ett viktigt moment var att slipa stenen så att den passade till golvbeläggning i kyrkor och andra finare byggnader, på ön kallades det för att ”skura” stenen och för detta byggdes skurverk.

Kalkstenen placerades ut i en rund ring med en påle i mitten. Från pålen löpte en dragbom som i sin tur hade en löparsten som slipade kalkstenen slät med sand och vatten. Från början användes oxar och hästar för att dra runt bommen men omkring 1860 började man uppföra vinddrivna skurbanor.

Jordhamns skurverk uppfördes 1905 och var i drift fram till 1930 då maskiner tog över arbetet och skurverken övergavs. I början av 1900-talet fanns det omkring 30 vinddrivna skurverk på ön men det i Jordhamn är idag det enda bevarade. Det restaurerades 2013 och utgör idag ett av öns mest fascinerande byggnadsminnen. Parkering och informationsskylt finns i anslutning till skurverket.