På Östgötaslätten mellan Vättern och Linköping finns det ett stort antal ödekyrkogårdar, men inte en enda kyrkoruin. En förklaring till detta är 1800-talets befolkningsökning och sockensammanslagningar. När församlingen inte längre fick plats i den gamla kyrkan så rev man och byggde nytt, sten återanvändes vid de nya byggena och de gamla kyrkogårdarna övergavs.

Den gamla kyrkan i Klockrike byggdes omkring 1300, antagligen på initiativ av pastor helge Björn. Enligt legenden omkom han sedan i advent 1309 på vägen mellan kyrkan och prästgården i Brickstad. När hans fru fick höra om detta när hon stod och julbakade utropade hon: ”Skulle detta bud vara sant, månde dessa brödämnen varda sten. Min man kan nog köra en häst”. Degklumparna blev plötsligt stenhårda och ska fortfarande förvaras i den nya kyrkan. I bygden började man efter detta att se på Björn som ett helgon som man dyrkade vid offerkällan ”helge Björns holk”. Även om han aldrig kanoniserades av påven så fördes stoftet till Linköpings domkyrka där han idag återfinns under en gravsten märkt ”Sancte Bero”.

Klockrike kyrka brändes sedan ner av danskarna under Nordiska sjuårskriget 1567 och återuppbyggdes bara hjälpligt efter det. Nästa olycka inträffade 1818 då åskan slog ner i klockstapeln så att kyrkklockorna smälte och 1825 revs sedan kyrkan för sista gången.

Idag återstår en övertorvad ruinkulle med resterna av vad som verkar vara en murad vägg, en ödekyrkogård med några kvarlämnade gravstenar och en modern minnessten med ett träkors. Det finns en promenadslinga som tar besökaren förbi både ödekyrkogården och källan samt Klockrike Rhododendrondal.