Lemunda kvarnstensbrott är ingen enkel utflykt att ta sig an. Förbudsskyltar uppenbarar sig ganska omedelbart efter att man lämnat landsvägen och tagit in på nätet av grusvägar som styr mot Lemmingstorpeviken och Lilla halsudden där stenbrottet ligger. Det får bli till att promenera eller cykla de sista fyra kilometrarna innan skogsstigen tar vid, men då är det sedan inte långt kvar till en av Motalas mest hemlighetsfulla sevärdheter.

Lemundasandsten tillhör Visingsögruppens äldre sandsten och består av ren kvartssand med kvartskorn och är ovanligt vittringsbeständig, vilket genom historien gjort den särskilt lämpad för kvarnstenar. Redan på 1600-talet började man bryta kvarnsten på udden, en verksamhet som sedan fortsatte fram till 1800-talet då den flyttades till Lemunda gård. När Lemundabrottet var som störst hade bolaget tre egna fartyg för att frakta kvarn- och slipsten både inom landet och på export till Finland och Ryssland.

Få känner till att allt startade där ute på udden, långt innan industriområdet vid Lemunda växte fram och än färre hittar idag ut till kvarnstensbrottet. Väl på plats finner den nyfikna oräkneliga kvarnstenar i varierande skick. Vissa trasiga, andra ofärdiga och många till synes redo för att skeppas iväg. Det är en sällsam miljö som bara delvis döljs av blåbärsriset och ett besök kan inte nog rekommenderas.