Utmed riksväg 34 mellan Motala och Linköping passerar man vid en punkt en stor dunge strax intill vägen. Under sommarhalvåret är det snudd på omöjligt att hinna uppfatta något anmärkningsvärt inne i den täta grönskan. Men när höst blivit till vinter förändras dungen drastiskt och en rödskimrande ruin tornar upp bland de nakna grenarna.

Det är vintern som visar upp Ljungs sockerbruk från dess bästa sida. De fallfärdiga väggarna lutar hotfullt in mot besökare dumdristiga nog att kliva in i det utblåsta skalet av det som en gång var en så lovande industri.

De gamla sockerbruken återfinns framförallt i de södra delarna av landet, men även i Östergötland gjordes några få satsningar att kapitalisera på den ökande sockerkonsumtionen i slutet av 1800-talet. Ljungs sockerbruk startades av Claes von Mecklenburg 1871 tillsammans med ett tyskt konsortium. Affärsidén var enkel och vid första anblick genial. Genom att äga både fabriken och marken runt Ljungs säteri kunde sockerbetorna odlas i närheten av bruket där sedan råsocker kunde utvinnas.

Arbetet med att uppföra fabriken gick snabbt, det tog bara sju månader att uppföra anläggningen med rödbrun kalksten från ett närliggande stenbrott. Utrustning och kunskap kom direkt från Tyskland. Under säsong bearbetades 64 ton egenodlade sockerbetor, men från varje beta kom det bara 5,79% råsocker. Det var långt under tyskarnas förväntade resultat och de drog sig snabbt ur projektet. Redan 1874, efter tre år, skeppades maskinerna tillbaka till Tyskland och fabriken lämnades åt sitt öde.

Genom åren har både tak, fönster och sten från Ljungs sockerbruk återanvänts till andra byggnader och kvar står de farligt lutande väggarna. För varje år som går växer sig slyn tätare runt byggnaden och det är inte längre helt enkelt att ta sig in, och det är kanske inte heller att rekommendera.

Parkering och informationstavla saknas.