För inte allt för längesedan var Albertina Johansdotter ett välkänt namn på Östgötaslätten. I alla fall kände de flesta till Mantorpsgumman som hon också kallades för. Albertina föddes 1846 in i en sista generation då magi fortfarande var något konkret, något som kunde fylla i luckorna där den nya vetenskapens förklaringar inte räckte till.

Det var en tid då en tall fortfarande kunde bota tandvärk och ett offer i en älvkvarn kunde stilla älvornas vrede. Då märkligt oknytt bodde i krypgrundar och ladugårdar, en tid då kloka gummor och gubbar kunde besitta förbjuden kunskap nedtecknad i svartkonstböcker. Det var de sista åren av den besjälade naturens tidsålder – en sista rest av ett hedniskt arv som överlevt genom muntliga sägner och berättelser.

En av dessa kloka gummor var Mantorpsgumman som var både läkekunnig och synsk. När något försvann var det hon som kunde hjälpa till att hitta det förlorade föremålet. Mot ersättning kunde hon också hjälpa till med kärlekslivet såväl som med hälsan. Hon var lika respekterad som hon i hemlighet var fruktad, för vem kunde veta vartifrån hennes övernaturliga krafter egentligen kom?

När Albertina gick ur tiden 1927 begravdes hennes stoft i en omärkt grav på Sya kyrkogård. Först 2002 restes ett enkelt träkors på en annan plats på kyrkogården till hennes minne, ett minne som nu bleknar allt mer i takt med att de sista resterna av den gamla folktron i bygden går förlorad.

Parkering finns i anslutning till kyrkogården. Mantorpsgummans träkors återfinns strax väster om kyrkobyggnaden.