Skänninge är en av Sveriges äldsta städer och var en gång mitt i händelsernas centrum, från järnåldern ända upp till Gustav Vasas dagar. Hade det inte varit för reformationen som utplånade stadens religiösa centrum skulle Östgötaslätten se markant annorlunda ut idag. Av den medeltida storheten återstår inte mycket och av de två dominikanerklostren återstår idag knappt ens ruiner.

Skänninge nunnekloster grundades 1272 vid S:t Martins kyrka av Ingrid Elofsdotter. Det var det första av bara två kvinnliga kloster som upprättades innan reformationen och kom att få stor betydelse. Efter sin död 1282 började Ingrid dyrkas som ett helgon och även om hon aldrig blev kanoniserad så blev hennes kvarlevor lagda i skrin, translationerade, 1507. Händelsen ses som en av dominikanordens sista stora högtidligheter innan reformationen ritade om landets religiösa maktstruktur.

När Gustav Vasa 1544 sedan gav order om att nunnorna på S:ta Ingrids kloster skulle förflyttas till Vreta kloster innebar det ett definitivt slut för både nunneklostret i Skänninge och staden i sig.

S:ta Ingrids kloster består idag av utgrävda rester av klostermurarna samt en delvis rekonstruerad brunn. För den som är nyfiken på Skänninges medeltida historia är klosterruinen ett givet besök, men övriga kan bli något besvikna.