Vad hände egentligen där ute i skogen utanför Finspång, i skogen där det sägs att man kan höra kvinnoröster skrika ut sin oskuld? Det ser ut som vilken barrskog som helst i norra Östergötlands skogslandskap, men träden här är äldre, skogen har brukats mindre intensivt genom tiderna och skogsarbetare har vetat gott att hålla sig borta.

Det må ha gått över fyra hundra år men skammen över vad som utspelade sig runt klippan, bland stenarna och i gölen den där våren 1617 lever fortfarande kvar i traktens kollektiva minne, omöjligt att glömma eller att förlåta. Sägnerna kring skogen och händelserna däri är många och hade det inte varit för de bevarade dokumenten skulle det idag vara svårt att skilja fantasi från fakta.

Det som kallas för ”Det stora oväsendet” var en masshysteri som härjade landet under åtta mörka år mellan 1668 och 1676 och som ledde till att omkring 280 människor avrättades för trolldom. Men även innan dess hade det förekommit häxprocesser i Sverige där den största och grymmaste var den i Finspång.

Någon gång 1611 anklagades en kvinna som kallades Tobo-häxan för att ha förgjort Johan, hertig av Östergötland och Maria Elisabet. Hon brändes på bål i Söderköping och sedan inleddes en omfattande häxjakt i Östergötland, under en ny lag som tillät strängare straff för trolldom.

Mellan februari och april 1617 fängslades nio kvinnor runt Finspång anklagade för trolldom och samröre med djävulen. Först satt de fängslade på Finspångs gård tills det att rättegången tog sin början, i juni eller juli samma år. De nio kvinnorna dömdes till att genomgå vattenprovet, för att sedan torteras med sträckbänk och brännjärn tills det att de erkände.

En av kvinnorna, Lusse från Mullsätter, avled under tortyren men hävdade sin oskuld ända in i slutet. Lusse från Svarttorp förhördes men avrättades sedan inte förens 1620 efter ytterligare en process. De sju andra kvinnorna Grannarna Elin och Kerstin från Näs, Ingrid från Rippestorp, Margareta från Eketorp, Kerstin från Tråbrunna, Ingrid från Gållbo och, Ingrid Göran Orres från Vånga kom att dömas till döden, skyldiga till häxeri.

De sju kvinnorna släpades ut i skogen och upp på ett berg med ett brinnande bål nedanför en klippa. De bakbands och dränktes i tjära innan de knuffades levande ner i elden. Elin från Näs avrättades ensam då hon ansågs vara den värsta trollkvinnan av de alla. De andra i elden tre och tre.

Häxprocesserna i Finspång var mycket mindre i omfattning än de som skulle komma senare under det stora oväsendet, men ingen senare process blev så omänskligt grym som denna den första.

Skogen för händelserna kallas nu för Trollkäringeskogen, berget med ättestupan för Trollkäringeberget och den svarta göl där kvinnorna tvingades genomlida vattenprovet för Trollkäringegölen. Här finns också en klippgrotta där sägnen berättar att några av kvinnorna försökte gömma sig innan de blev tillfångatagna, en häll där det sägs att man kan se älvorna dansa samt flera rösen.

En promenadslinga går runt hela området med start vid grusvägens vändplats. De flesta platserna är utmärkta med skyltar men det är lätt att gå vilse. I framtiden kan man hoppas att kommunen ser det olämpliga i platsernas namn och döper om området, men för nu får man ha överseende med de gamla namnen.