Mitt bland de bevarade byggnaderna i Vadstenas klosterområde ligger en ofta förbisedd ruin från 1300-talet som kallas för Ruinparken eller Vadstena Klosterruin. Den grävdes ut redan på 1930-talet men restaurerades först 2007 av Statens Fastighetsverk och är en av Vadstenas mindre storslagna sevärdheter.

Förutom ett bageri och ett bryggeri innefattar den en av konventets märkligaste byggnader, det så kallade Taleshuset. På klostret levde munkar och nunnor helt åtskilda men inte utan att de kunde ha visst samröre med varandra. Taleshuset spelade en central roll i klosterlivet och där kunde de kommunicera med varandra genom täta trägaller. Där fanns också en snurrtunna och en draglåda för att kunna byta saker med varandra utan risk för att komma i fysisk kontakt. Gruset har fått olika färg för att indikera vilken del av byggnaden som hörde till nunnorna respektive till munkarna.

Det är en märklig ruin av två anledningar. Dels visar den till vilken längd man gick för att upprätthålla regeln om att nunnor och munkar skulle leva åtskilda. Dels är det också tveksamt om Taleshuset faktiskt fyllde en praktisk funktion annat än under klostrets yngre dagar. Flera senare historier vittnar om nunnor och munkar som dricker vin, dansar och besöker varandras celler, helt emot den fromma fasad klostret ville presentera utåt.

För att få en helhetsbild av hur klosterlivet såg ut under medeltiden bör man komplettera ruinparken med ett besök till Sancta Birgitta Klostermuseum ett stenkast längre bort.