Hade det inte varit för de stora bergen av rödskimrande slaggsten skulle det vara svårt att gissa att Andrarums alunbruk har varit en av nordens största industrier, där en giftigt gul svavelrök låg tät över hela området och hundratals livegna arbetare slet under förfärliga förhållanden.

Brukets verksamhet började redan 1686 efter att den danska adelsmannen Jochum Beck hittat alunskiffer vid kalbrotten kring Andarum. Becks företag lade grunden för bruket och utvecklade metoden för att utvinna alun, men när bruket äntligen blivit lönsamt satt Beck redan häktad i Holland för sina stora skulder.

Det dröjde ända till mitten av 1700-talet innan bruket såg sin storhetstid under Christina Pipers ledning. Hon centraliserade produktionen som då bestod av flera mindre alunbruk och drev sedan Andrarum med järnhand. Som mest sysselsatte bruket omkring 3000 personer och bara på alunbruket bodde 900.

När alunbruket lades ner 1912 hade efterfrågan på alun minskat drastiskt samtidigt som nya industriella tekniker hade gjort de gamla metoderna olönsamma. I slutet arbetade bara tre personer i en mycket liten omfattning med att producera rödfärg. Efter att de lämnat bruksområdet 1925 började naturen snabbt ta tillbaka området. Det som inte revs tilläts förfalla och idag återstår bara spridda byggnader och ruiner.

Andrarums alunbruk är idag ett populärt besöksmål med café och vandrarhem i några gamla arbetarbostäder. Men vandra stigen bort, förbi den välbevarade magasinsbyggnaden och de röda bergen tornar upp sig. Vid stigens slut finns sedan ruinen efter det sista pannhuset, det sista som återstår av nordens största industri.