Ett namn som Döda Byn antingen avskräcker eller väcker nyfikenhet beroende på läsarens perspektiv. Byn hette tidigare Spångabro och är egentligen något så odramatiskt som en samling ruiner och stengärdsgårdar i de nordskånska skogarna.

Övergivna gårdar och ibland hela byar från fattigåren på 1800-talet är inget ovanligt. Befolkningsökningen hade under en längre tid varit hög och odlingsbar mark var en bristvara. Många såg ingen annan utväg än att bli nybyggare på sämre lämpade jordar, ofta långt ut i de karga utmarkerna.

På sina ställen växte små byar fram, de mest kända är de på Öland så som Österskogs ödeby, men även på andra ställen så som här i Arkelstorp strax norr om Kristianstad. Med åren ökade befolkningen även i utmarkens byar och när nödår kom nödgades återigen många till att flytta. Vissa emigrerade till Amerika, andra flyttade in till fabrikernas städer för att söka sig nya liv bland maskinerna.

I Spångabro fanns det som mest ett 20-tal torp och när de sista invånarna lämnade byn på 1960-talet myntades begreppet döda byn. Torpen stod till en början öde kvar där ute i bokskogen men med åren har naturen mer och mer återtagit dem. Kvar idag finns bara ett rutmönster av stengärdsgårdar, kallmurade källare, terasser och andra spår efter liv som kan vara svåra att upptäcka i grönskan.

Torpruinerna har en gång varit skyltade av hembygdsföreningen, men även de har till del suddats ut av tidens gång. Den som vill utforska Döda byn gör bäst i att leta upp Oppmanna Vånga Hembygdsförenings dokumentation av Spångabro, där finns texter om invånarna samt koordinater till de olika torpen.

Motortrafik är förbjuden på de små skogsvägarna så ett besök innebär en längre promenad.