Gissningsvis finns det omkring 2000 hällkistor runt om i Sverige. Ibland är de oerhört imponerande, som Jättakullen eller Dvärgahuset och ibland är de övertorvade knappt synbara stenhögar. Men att de över huvud taget finns bevarade för eftervärlden, i vilket skick det än må vara, är fascinerande och fantasieggande. Där har det legat någon storman, eller kvinna, ärad genom en tidskrävande och komplicerad gravsättning. Åren har blivit till årtionden, till århundraden och årtusenden. Civilisationer har kommit och gått medan stenkistan legat kvar under jorden i väntan på att bli återupptäckt.

Vem som begravdes här i Gislövshammars hällkista och varför kan vi aldrig veta, de gamla sederna med dess gudar är kunskap som inte finns bevarad. Bara stenkistan består. En trolig bedömning är att den uppfördes någon gång under tidig bronsålder, för nästan fyra tusen år sedan, och har sedan använts löpande under en längre period. Kanske med nya seder och bruk, kanske med variationer av den samma eller med helt nya.

Hällkistan i Gislövshammar mäter tretton meter i diameter och var en gång en meter hög. Den grävdes ut på 1940-talet men föll sedan i förfall. Genom åren har området använts som grustäkt och idag slutar åkern alldeles intill kistans ena långsida. Takhällarna, liksom högen som en gång täckte den finns det inga spår av. Det finns bättre bevarade hällkistor men Gislövshammars har en melankolisk prägel som gör den väl värd ett besök.

Parkering finns i anslutning, informationstavlan har försvunnit.