Haväng norr om Simrishamn har varit en betydelsefull plats under lång tid. För inte så länge sedan var stranden strategiskt viktig för Sveriges kustförsvar och ännu lite längre tillbaka i tiden var Haväng en del av Ålakusten med sina otaliga Ålabodar. Under medeltiden låg en hamn vid Verkeåns mynning som användes ända fram till 1600-talet, men då var det ingen som visste vad som dolde sig under sanddynorna. Det skulle dröja till 1843 då en storm svepte bort sanden som i tusentals år dolt strandens hemlighet, megalitgraven som kallas för Havängsdösen.

Dösen är i form av en långdös byggd under trattbägarkulturens äldre fas, ungefär för 5500 år sedan och är en av Sveriges mest imponerande megalitgravar. Havängsdösen har en areal på ca 60 m2 och ingången är vänd ut mot havet mot den punkt där solen går upp vid vår- och höstdagjämningen. När gravkammaren undersöktes 1869 fann man människoskelett och en ensam flintyxa. Varför man plötsligt började begrava vissa av sina döda i invecklade megalitgravar kommer vi kanske aldrig att få veta, även om stormen 1843 förde fram Havängsdösen i ljuset förblir den ett mysterium än idag.