Det som på engelska kallas ”artificial ruin” eller ”imitation ruin” har ingen uppenbar motsvarighet i det svenska språket. Inte för att de saknas i Sverige, under 1800-talets nationalromantiska era uppfördes flera nya ”ruiner” och monument som skulle ge Sveriges fornhistoria en dimension av storslagenhet som man ansåg sig sakna men kunna skapa artificiellt genom lite historierevisionism.

Även i Universitetsstaden Lund ansåg man att fornhistorien behövde putsas till. Lagom till universitetets 200-årsjubileum 1867 beslöt man sig för att hämta in fem runstenar från landsbygden för att de inte ”skulle lida skada” ute i obygden. En liten kulle som påminde om ett gravröse anlades, man placerade de fem runstenarna runt den och på toppen ställde man den sjätte runstenen Lundagårdsstenen. När arbetet var klart så kunde man med lite fantasi föreställa sig att runstenskullen var en imponerande gravsättning för någon mycket betydande vikingahövding.

När Lundagårdsstenen senare flyttades till universitetsbiblioteket förlorade också runstenskullen något av sin storslagenhet, men kullen finns kvar än idag och är ett givet stopp på en udda promenad runt Lunds stadskärna.