Sankt Lars mentalsjukhus i Lund öppnade sina portar 1879 på ett behörigt avstånd från staden. Det var under en tid då tuberkulos och senare också spanska sjukan härjade i samhället och mortaliteten på sjukhuset var hög, ungefär fyra gånger så hög som bland normalbefolkningen. I början begravdes de avlidna på Lunds kyrkogårdar, men efter att Lundaborna reagerat negativt fick hospitalet anlägga en egen viloplats för sina intagna, Sankt Lars Begravningsplats.

Hospitalet var en statlig institution och patienterna kom från hela landet. Många saknade anhöriga eller hade släktingar som var ointresserade av att begrava dem i sina hemförsamlingar. Sjukhuset hade med tiden också blivit till en förvaringsplats för patienter som led av obotlig sinnessjukdom och ofta var omkring tusen patienter inskrivna samtidigt. Under de 56 år Sankt Lars begravningsplats användes jordfästes över 2000 patienter anonymt. De flesta gravarna är idag helt utan markering, vad som finns kvar är omkring 230 enkla järntenar i form av tulpaner som bara bär den intagnas patientnummer och 16 smidda kors och ringkors. Bara 8 av de 2000 gravarna är markerade med gravstenar, som då bekostats av de anhöriga.

Ingen besökare till Sankt Lars Begravningsplats kan undgå känslan av vemod över de livsöden som efter att ha förvarats på sjukhuset fick sin sista vila här, i en omarkerad grav långt utanför staden.