Statarmuseet

EN UDDA UTFLYKT


”Den som icke arbetar skall icke heller äta.” De som av livets lott fötts som statare hade inte mycket att se fram emot, de bar flytten i blodet och var liknöjda och obildbara. Bara köttsliga lustar kunde för en stund förnöja statarens gråa existens. Det var oftast perspektivet från husbonden i en anställningsform som var både brutal, orättvis och inte heller alls långt borta i tiden.

Statarsystemet tog form under mitten av 1700-talet och reglerade fram till slutet av 1800-talet villkoren för de egentliga arbetarna på landets lantbruk. Deras arbetssituation var inskriven i lag genom den så kallade Legostadgan, eller Tjänstehjonsstadgan och fångade mer eller mindre statarna i ett evigt underläge mot de som ägde jorden.

Statarna fick den största delen av sin lön utbetald i Stat, alltså natura, och skrev kontrakt på ett år i taget. I oktober under den så kallade Slankveckan fick de som kunde och ville möjlighet att söka anställning på en annan gård. Husbondens uppdrag var att tukta och uppfostra sina statare, men också ta hand om dem efter bästa förmåga. Så var det inte alltid i praktiken och vissa gårdar hade bättre rykte än andra. Den som råkade i skuld till sin husbonde blev i praktiken livegen, tillsammans med hela sin familj.

I mitten av 1800-talet minskade arbetsbehovet på de stora gårdarna tack vare den ökande mekaniseringen, men även om röster höjdes för att avskaffa systemet redan i slutet av 1800-talet skulle det dröja ända fram till 1944 innan det upplöstes och ren kontantlön infördes.

Stiftelsen Statarmuseet i Bara arbetar sedan 1995 med att belysa statarnas liv och öde. Deras historia är ett kapitel i Sveriges historia som börjar falla i glömska och museet arbetar hårt för att det inte ska ske. Se hemsida för priser, öppettider och övrig information.

Plikt och elände.


BESÖKSINFORMATION


Öppna i Google Maps