Under 1800-talet såg de svenska kyrkogårdarna ofta ganska annorlunda ut jämfört med hur de ser ut idag. Skillnaden är kanske som mest påtaglig ute i skogsbygder som Åsenhöga i västra Småland. Här låg kyrkan mitt i en vildvuxen ängsmark, med naturligt upptrampade stigar runt gravvårdar i trä och sten. Klockaren, personen som hade i uppdrag att ringa i kyrkans klockor, hade som löneförmån att få slå och bärga det hö som fanns på kyrkogården.

Varje gård och hemman hade sin egna gravplats på kyrkogården. Det vanliga var att man vid jordfästning fick nöja sig med en liten jordhög eller som mest ett enkelt träkors, men här i Åsenhöga fanns en lokal tradition med gravstenar i handhuggen sandsten. Traditionen gick förlorad i och med industrialiseringen, så det 40-tal gravstenar som fortfarande står kvar gör ödekyrkogården unik för landskapet. Den äldsta stenen är från 1684 och den yngsta från 1832 och ger intrycket av ett hedniskt gravfält snarare än en kristen kyrkogård.

Kyrkan var byggd i trä och hade antagligen uppförts på platsen under 1500-talet. När den revs 1857 övergavs också kyrkogården. Ett träkors markerar den tidigare altarplatsen och förutom stenmuren finns också en stiglucka med spåntak från 1695 bevarad där man förvarar ett flertal fragment från ytterligare gravstenar.

Åsenhöga ödekyrkogård är en av relativt få ödekyrkogårdar som faktiskt kan locka en bredare allmänhet och är väl värd ett besök för den som finner sig vilse i Smålands djupa skogar. Parkering och informationsskylt finns vid ingången.