I slutet av den senaste istiden var inlandsisen upp till tre kilometer tjock och pressade med sin tyngd ner jordskorpan under havets yta. När isen sedan smälte började jordskorpan återvända till sitt viloläge och landet höjdes. Stora delar av dagens Sverige utgörs därför av områden som tidigare legat under vatten. Processen kallas för postglacial landhöjning och blev allmänt accepterad först runt år 1890.

Innan dess trodde man att det snarare handlade om att vattennivån sjönk. Den teorin kallades för vattuminskning och 1835 kom den berömda geologen Charles Lyell till Sverige för att försöka beräkna den. Efter att i Gävle konstaterat att det faktiskt rörde sig om en kontinuerlig förändring av landmassan valde han två ekar på Norra Djurgården för att beräkna fenomenet, Fiskartorpseken vid Karl XI:s fiskestuga och den idag kallade Lyellseken. Genom att bestämma Lyellsekens ålder, omkrets och höjd över vattennivån och sedan jämföra resultatet med Fiskartorpseken försökte han beräkna hur snabbt havet sjönk/landmassan höjdes.

Lyells ek står kvar än idag och har både växt sig större och längre bort från stranden. Eken står inom Nationalstadsparken och åtnjuter särskilt skydd, men räknas inte som ett officiellt naturminne.