Gullbergskajen, Suckarnas kaj, Döda skeppens kaj eller Drömmarnas kaj. Oavsett vad man vill kalla kajen i Gullbergsvass så kommer man inte ifrån att det är en unik miljö i Göteborg. Åtskilligt har skrivits om kajen och dess invånare genom åren, både i pressen och på universitetet. De flesta i staden har haft en åsikt om vad de tycker om området.

Kajens moderna historia började på 60-talet när det blev en uppställningsplats för fartyg som väntade på att bli skrotade. Fartyg blev kvar och entusiaster tillkom. Ända sedan 1970-talet har kajen varit en motvikt till en allt snabbare växande stad. Hyser man en dröm om att en gång ge sig ut på haven, bara man först får lite ordning på båten, då är det hit man kommer. De flesta blir kvar tills båtarna sjunker.

Kajen har alltid dragits med ett visst rykte. Det har varit en fristad både för de ibland udda båtägarna som för mer ljusskygga karaktärer. Området ligger för sig självt. Centralt men samtidigt isolerat. Man hamnar inte där av misstag. När jag var ung var det till Drömmarnas Kaj man vände sig för att dansa bort natten på svartklubbar i rostiga skrov. Idag är det mest instagrammare och ruinromantiker som hittar dit. Västlänken och planer för Gullbergsvass som en ny stadsdel hotar fortfarande kajen, men samtidigt går åren och båtarna består.

Kajen är alltid öppen, men man bör respektera att människor både bor och arbetar där.