Redan från vägen kan den uppmärksamme se att något inte riktigt stämmer med bergsväggen på Hunnebergs västra sida. Det som kan misstas för naturliga grottor är i själva verket rester från Hunnebergs kalkgruvor som en gång sysselsatte hela byar här vid bergets fot. Kalk har länge varit en viktig naturresurs, både som kalkbruk och jordförbättringsmedel och i modern tid som huvudråvaran i cementtillverkning.

Halle- och Hunneberg saknar rena kalklager, här är istället kalken ovanligt nog insprängd i oljerikt alunskiffer, vilket var en fördel då den kunde användas som bränsle vid förbränningen. Vid Hunneberg började man bryta kalk redan på 1700-talet men det var först med 1800-talets befolkningsökning verksamheten satte igång ordentligt. När det blev svårare att försörja sig via jordbruk sökte många sig istället ner under jorden till kalkbrotten.

Kunskapen om kalkbrytningen spred sig snabbt och under en tid låg schakten på rad utmed berget, den sista ugnen tystnade så sent som 1950 och då var hela den västra sidan urgröpt med gruvschakt. Många av dem utplånades i omfattande ras 1933 och 1942 men än idag kan man se dem på flera ställen. Vid Västra Tunhem varvas ruiner efter kalkugnar med stora högar av bränd alunskiffer, så kallad rödfyr och här finner man även de sprängda schakten.

Det kan tyckas spännande och lättillgängligt att vandra in i gruvhålen men det sker än idag regelbundna ras både från bergsryggen och från gruvtaken. Det är mindre spännande att få fallande sten på huvudet. Ett besök till en övergiven gruva innebär alltid en risk och i det här fallet är den överhängande.