En gång i tiden var Borås den svenska tekoindustrins hjärta, och det var inte av en slump. I Sjuhäradsbygden var jordarna var magra och många tvingades till bisysslor för att komplettera jordbruket. På gårdarna satt oräkneliga väverskor och sydde åt de förläggare som sedan byggde upp blomstrande verksamheter. Under 1800-talet kunde de köpa billigt importerat bomullstyg som hade odlats i Amerika och spunnits i England, låta sömmerskorna sy upp textilier och konfektion på plats ute i gårdarna samtidigt som knallarnas landsomfattande försäljningsorganisation redan fanns på plats för distribution.

I början av 1900-talet hade en inhemsk produktion kommit igång och flera konfektionsfabriker öppnade sina portar, så som Algot Johansson AB med sina över tusen anställda sömmerskor. I efterkrigstidens Sverige blomstrade sedan tekoindustrin och arbetsinvandringen till Borås tog fart på allvar. Många kom från länder som låg i spillror efter kriget, där framtidsutsikterna var bistra och lönerna låga. Tillsammans med svenskarnas omåttliga aptit på kläder var det en framgångssaga som inte visste något slut.

Men givetvis blev det ett slut också på rekordåren. På samma sätt som varvsverksamheten och malmgruvorna såg sig utsatta för konkurrens från låglöneländer kom också importen av konfektion att öka. Tekokrisen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet såg 70000 arbeten försvinna för alltid, maskinerna såldes till utländska fabriker och förmögenheter gick upp i rök.

Karl Larssons trikåfabrik i Äspered kan ses som ett typiskt exempel på förloppet. Karls far hade börjat sin karriär som förläggare i slutet av 1800-talet och när sonen sedan tog över den framgångsrika verksamheten kunde han uppföra en fabrik för egen produktion.

Så länge arbetskraften var billig och efterfrågan stor kunde symaskinerna fortsätta sitt monotona slammer i den anspråkslösa tvåvåningsbyggnaden. Konkursen var snabb och skoningslös, de anställda fick gå och strömmen kopplades av. Sedan dess stod Trikåfabriken där i stilla väntan på bättre tider. Med ett tyglager mer angripet av fukt och skadedjur för varje år som passerade.

De nya goda tiderna kom aldrig. Fabriken tillsammans med alla inventarier såldes till slut som ett renoveringsprojekt och idag har omvandlingen redan påbörjats. Kanske var Karl Larssons trikåfabrik det sista fysiska minnet av Sjuhäradsbygdens en gång så blomstrande textilindustri.