Många industrihistoriska udda utflykter går till platser som ser få besökare. Där tidens patina av många ses på med tveksamma ögon, kallar det för tragedi eller nedskräpning och går vidare mot mer pittoreska alternativ.

Så är det verkligen inte med det stora ärr i landskapet som utgör Kinnekulle stenbrott, det är istället en populär turistattraktion. Ända sedan medeltiden har Kinnekulles kalksten huggits, hackats och sprängts bort i en outtröttlig iver. Den värdefulla stenen har sedan bränts för att gödsla slättens åkrar, bygga dess hus och kyrkor eller helt enkelt exporterats med vinst.

Det tydligaste exemplet på vilket värde kalkstenen hade är det stora stenbrottet utanför Hällekis. Det tog 50 miljoner år att kalkstenen att först bildas, sedan tog det 87 år att frakta bort 25 miljoner ton av berget för att tillverka cement av det. På sina ställen är väggarna 40 meter höga och visar en genomskärning av kalkstenens olika lager, ett fönster in i världen för 400 miljoner år sedan, när den befolkades av de märkliga bläckfiskar och kräftdjur som nu sitter fastfrusna i stenen.

Kinnekulle stenbrott är ett förföriskt vackert landskap, skimrande i olika färger och med den konstgjorda bevattningsdammen i mitten är det kanske Västsveriges bästa exempel på Antropocen. Det är lika vackert ovanifrån som när man står inför de höga väggarna inne i stenbrottet. Det hade inte funnits utan människans ständiga jakt på naturresurser och kanske bör man känna vemod istället för förundran inför det.

Oavsett känsla så är stenbrottet en av Kinnekulles mest besökta sevärdheter så den folkskygge gör väl i att välja dag och tid med omsorg. Parkering finns överallt i stenbrottets öken och på flera platser utmed dess rygg.