Näringsfriheten i Sverige är inte vidare gammal. Innan år 1864 var det bara köpmän i städerna som fick köpa och sälja varor. Men i Sjuhäradsbygden i Västergötland hade allmogen redan på 1500-talet börjat vandra runt i trakterna för att bedriva gårdfarihandel. Från början hade de bara tillåtelse för att sälja boskap, en handel som skulle kompensera för de fattiga jordarna i skogsbygderna. Men successivt började bönderna också bära med sig varor så som svarvade kärl, smidesprodukter och andra illegala hemslöjdsprodukter.

Städerna försökte strängt hävda sina handelsprivilegier, men gårdfarihandeln fortsatte och ökade i omfattning under hela 1600-talet. Istället för ytterligare förbud så mildrades restriktionerna och 1776 fick hela Sjuhäradsbygden en särlagstiftning som gav vare hemman rätten att skicka ut en person för att bedriva resehandel.

Knallarnas storhetstid inföll kring sekelskiftet 1800 då mellan 1000 till 1500 bönder hade hämtat ut handelspass från länsstyrelsen i Vänersborg. Redan 1820 hade siffran sjunkit till 800. Under 1840-talet deltog runt 400 bönder i handelsresorna, för att sedan upphöra helt runt sekelskiftet 1900.

Varje valborg samlades knallarna till ting för att diskutera och komma överens om årets handelsvägar och affärsområden. Platsen för årsmötet sägs ha varit vid Loftsliden utanför Borås och där står idag minnesmärket Knallestenen. Antagandet bygger på Nils Hufvedsson Dals verk Boerosia samt på muntliga traditioner, så om stenens placering är korrekt låter vi vara osagt.

Knallestenen är skyltad från RV27 och det finns en trevlig bänk att sitta på när man tar en ”fika” och övar vidare på sin månsing.