I utkanten av byn Hedared mellan Alingsås och Borås står en märklig rest sten ute på en åker. En järnkätting löper runt den nästan två meter höga stenen och dess enda sällskap är en ensam björk som växer bredvid. Inskriptionen är sedan länge eroderad men vid inventeringen 1982 gick det fortfarande att utläsa den korta texten ”här vilar stoftet av tre koleralik, 1834”.

Jämfört med digerdödens härjningar så låter 1800-talets koleraepidemier relativt skonsamma för Sveriges befolkning, totalt sett omkom ”bara” ungefär 37000 invånare under 40 års återkommande utbrott. Men det var fortfarande förödande sett till befolkningsmängden, i den första vågen 1834 avled hela 10 procent av Göteborgs invånare på bara ett par månader.

Kolerabakterien sprids genom avföring så när avloppssystemen utvecklades och man slutade tömma latrinen i närheten av sitt dricksvatten upphörde i stort sett också smittspridningen. Men det visste man givetvis inte om när det begav sig, istället försökte man förklara det hastiga och dödliga sjukdomsförloppet med dålig frukt, osynliga gaser och andra mer eller mindre långsökta teorier.

Man visste inte heller om en sjuk person kunde sprida smittan vidare och om det till och med var så att även de döda fortfarande kunde smitta. Därför inrättades liksom under pesten särskilda kyrkogårdar för de avlidna på säkert avstånd från bebyggelsen, så som här i Hedared. Året visar att de tre som ligger begravda här omkom under den första vågen 1834, den som började samma år i Göteborg, knappt 6 mil österut.

Av minnet från när koleran kom till Hedared återstår idag bara minnesstenen och den handskrivna inventeringen av Riksantikvarieämbetets utsände. Det är inte mycket till en utflykt men kan med fördel kombineras med ett besök till den långt mer fascinerande stavkyrkan ett stenkast västerut.