Den 11 juli 1746 fann sig Carl von Linné vid hällkistan Kung Rings Grav i Delsjöområdet utanför Göteborg. I ett samtal med traktens jordbrukare frågade han om de kände till fler fornlämningar i området. De kände inte till några regelrätta runstenar, men ute i skogen en bit österut fanns det en häll med mystiska inristade tecken.

Väl på plats kunde han inte tyda runorna men blev imponerad över hur stor och omfattande texten var. Till slut gav han upp och kallade dem för Willrunor. Hällen med runorna blev tack vare Linné berömd och många gav sig ut för att leta efter dem i hoppet om att vara den som till slut kunde lösa mysteriet med de oläsbara runorna.

Först 1869, över hundra år senare, kom så Octavia Carlén att mena att det i själva verket rörde sig om ett naturens verk. Hällarna i området är alla en rest av inlandsisen som slipade till dem. Strecken på hällarna är sedan skapade av en avvikande bergart. Själva ”runtecknen” är skapade av små ådror av mjölkkvarts som har vittrat bort och efterlämnat ”runor”.

Hällarna är idag smått överväxta med mossa, men en del ”runor” går fortfarande att se utan att behöva riva bort någon mossa. Det är en trevlig promenad till hällarna och på vägen kan man också besöka en hällkista och en kolerakyrkogård.