På andra sidan järnvägsspåret syns ett överväxt stickspår som slutar vid en grind. Rester av lampstolpar och spridd betong är det enda som visar på att det någon gång skett en verksamhet här, omöjligt att säga vad. Genom ännu en grind och stigen går upp mot en röd byggnad med igensatta fönster. Här och där sticker rör upp ur marken som ser ut som skorstenar. Stigen svänger mot berget och tar slut vid en vägg av armerad betong.

Redan i slutet av 1950-talet började projekten med att bygga enorma beredskapslager för olja under jord, ofta direkt mot berget i så kallade oinklädda bergrum, för att försörja landet vid händelse av krig. Totalt byggdes 46 statliga oljelager i största hemlighet mellan 1950 och 1980. Därefter började de internationella spänningarna lätta och behovet av lagerhållningen minska.

Efter ett regeringsbeslut bildades Myndigheten Statens oljelager, eller kort SOL, 1994 för att avveckla alla beredskapslager. Mellan 1995 och 2000 när oljan såldes av till spotpris på den internationella marknaden var Sverige för en kort stund en av världens största oljeleverantörer.

Många beredskapslager kunde sedan utan större problem saneras och stängas för gott, men vissa visade sig problematiska. Som det här i Gånghester utanför Borås. Bergrummet tömdes på olja och sanerades, men en del rester fanns kvar i sprickor i berget.

Med tiden fylldes tomrummet upp naturligt av vatten men när nivån kommit upp till grundvattennivån upphörde inströmningen. Istället började vattnet passera bergrummet med risk att föra med sig oljeresterna ut och vidare till både brunnar och större vattentäkter.

Nu får SGU hålla berget under uppsikt och försöka avleda det förorenade vattnet under kontrollerade former. Hur det går och om det blir ett lyckligt slut på historien är något som får dömas av kommande generationer. Under tiden går det bra att vandra runt utanför den en gång så topphemliga anläggningen, men drick inte vattnet i bäcken.