På väg till Raska-Minas stuga får man många gånger fråga sig själv om man kommit vilse. Asfalt blir till grus och grus blir till skogsväg. Men till slut öppnar den djupa skogen upp sig i en liten glänta med Raska-Minas stuga.

År 1865 flyttade änkan Eva Arvidsdotter-Rask in i stugan med sina tre döttrar, där den yngsta var Selma Vilhelmina, ”Mina”. Maken, soldat Rask hade dött och familjen hade därför fått lämna sitt soldattorp för stugan djupt in i Bokeskogen. Mina skulle komma att leva hela sitt liv här i stugan och från 1914 gjorde hon det helt ensam.

Området genomkorsades förr av skogsstigar mellan alla de små torpen och Raska-Minas stuga låg centralt i detta stignät. Bönderna använde utmarken till sina djur på bete och Raska-Mina hjälpte till med tillsynen. Många kom att passera hennes stuga dagligen och hon kom att bli något av traktens ”nyhetsförmedlare”, eller kort och gott skvallertant, som höll reda på det mesta om de flesta i bygden.

När betessäsongen var över gick hon runt bland gårdarna för att utbyta de senaste nyheterna och förväntade sig då att få mat och husrum för natten. Fick hon inte det hon tyckte att hon förtjänade så fick nästa gård veta hur snåla och oartiga man varit. De flesta var därför mycket noga med att ta emot henne efter bästa förmåga för att inte befläcka sitt rykte i trakten.

På så sätt kunde Raska-Mina föra ett ganska behagligt liv fram tills att hon fick flytta till ett vårdhem i Ulricehamn 1943. Hon gick bort 1947 och efterlämnade sin stuga som först 1964 kom i hembygdsföreningens ägo. Den är idag restaurerad och sköts löpande av föreningen.

Stugan står alltid öppen och är en populär rastplats för dem som vandrar Sjuhäradsleden. Den är värd ett besök främst för att lära sig mer om den märkliga Raska-Mina och se hur hon levde, men det går givetvis att ta med sig picknick eller använda den nybyggda grillplatsen.