Skansen Kronan och Risåsberget är populära besöksmål bland både lokalbor och turister. Men så har det inte alltid varit. Under slutet av 1800-talet var förfallet utbrett och berget var ett tillhåll för stadens mindre nogräknade invånare. C.R.A. Fredberg skriver i ”Det gamla Göteborg” att Risåsberget då var en bortglömd plats dit få vågade sig upp.

”På bergsluttningarna, i buskar och snår, säkra för ordningsmakten, som inte gärna ville ta sig upp i den besvärliga terrängen, förde busar och ligapojkar i årtionden ett tygellöst friluftsliv. Och där utspelades många hårresande scener, i vilka brännvinsbuteljen, kortleken och kniven flitigt togs i bruk.”

Den städade föreningen ”Småfågelns vänner” försökte en gång sig på en upprustning av berget genom att plantera träd. Men ”de unga trädplantorna trampades ner av slöddret, revs upp och förstördes”.

Inte mycket är annorlunda idag. Berget är på sina ställen fortfarande en frizon för ungdomar, hundägare och ligister. Väljer man att bestiga berget vid odlarföreningen på Risåsgatan så hittar man däremot en hemlig oas, mitt i staden.

Här samsas improviserade konstinstallationer med ruiner från förra sekelskiftets fattigbostäder. Det är en plats att slå sig ned på en filt och glömma stadens brus för en liten stund. Eller en plats för att gömma sig för ordningsmakten.