Stenhusbacken

EN UDDA UTFLYKT


På en höjd ute på halvön Kålland strax norr om Lidköping ligger Stenhusbacken, ett av de större gravfälten i Västergötland med över hundra synliga gravar. Namnet kommer från den äldsta registrerade graven, en hällkista som kallas för Stenhuset, vilken upptäcktes först 1984.

Stenhusbacken är speciellt då samma avgränsade yta har använts som begravningsplats av traktens invånare i ungefär tre tusen år. Hällkistan är från den yngre bondestenåldern, omkring 2300–1800 f.Kr., och ligger omgiven av bronsåldershögar. Strax intill ligger övertorvade stensättningar från äldre järnåldern och från den yngre delen av järnåldern finns domarringar, resta stenar och en treudd. Gravfältet övergavs först någon gång innan 1100-talet när kristendomen gjort intåg.

Under stenåldern begravde man sina döda i jord; seden med att bränna kroppen på ett gravbål fick fäste först under bronsåldern. I slutet av järnåldern var bålbränning helt dominerande tills kristendomen fick fäste och cirkeln slöts genom att man återgick till jordbegravning.

Gemensamt för de flesta gravarna på Stenhusbacken är att de tyvärr är ganska svåra att urskilja i terrängen. Den drygt fem meter långa hällkistan är inte utgrävd och ligger kvar under sitt ursprungliga jordtäcke, medan stensättningarna till största del är övertorvade.

Men det spelar inte så stor roll för upplevelsen av gravfältet. Det ligger fantastiskt vackert uppe på höjden och vetskapen om att det varit en helgad plats i flera tusen år får en speciell vördnad att infinna sig. Bara några kilometer sydväst ligger även stormanshögen Skalundahögen, som ytterligare visar vilket maktcentrum halvön en gång utgjort.

Parkering finns i anslutning till gravfältet och vid de olika gravtyperna sitter informativa skyltar. Stenhusbacken är väl värt ett besök om man en dag råkar befinna sig på Kålland.


BESÖKSINFORMATION


Öppna i Google Maps