Överallt, både på landsbygden och i städerna står otaliga ödehus. De är fyllda av artefakter omöjliga att förstå för en utomstående, hem och livsprojekt till synes lämnade orörda förutom av tidens tand. Ibland kan de stå i många år, ibland bara över en vinter. Varför de till synes har lämnats så plötsligt eller i en sådan hast förblir oftast en gåta.

Våra liv lämnar små spår som är omöjliga att tyda för en utomstående. Vi använder objekt för att lagra minnen och upplevelser, som om de skulle riskera att försvinna om de inte lagrades utanför sinnet. Objekten ackumuleras med tiden och bildar ett arkiv över livet, tryggat från glömskan i en fysisk form. Men om minnet hos medmänniskorna lever två generationer, lever tingens minnen bara en.

De övergivna hemmen berättar halvsanningar om sina försvunna invånare. Främlingen i dörren kan bara spekulera i vad som hänt och varför hemmet övergetts. Först kan det vara svårt att upptäcka dem, men när synen väl ställts in så ser man dem överallt, de svenska ödehusen.

Alla ödehus har en ägare om det så bara är för marken. Med fastighetskartan och lantmäteriets e-tjänst går det att spåra aktuell ägare för att ta kontakt. Att vandra in på eget bevåg räknas som olaga intrång och är straffbart.