I skogsbygderna finns det överallt gömda ruiner från tiden då torpen låg tätt. Delar av en gärdsgårdsmur här, ruinen av en murstock och ett trappsteg som leder in i ett snår där. Ibland har kanske hembygdsföreningen pliktskyldigt markerat platsen med en liten plåtskylt men oftast finns torparnas levnadsöden bara i kyrkböckerna med årtal för födelse och död.

Sandared är ett litet samhälle drygt en mil väster om Borås, beläget där skogen och sankmarken tar vid. I den moderna bebyggelsens utkant börjar spåren efter en tid då staden låg längre bort än idag, små vallåkrar och torp ligger mellan de få kvarvarande gårdarna utmed skogsbrynet.

Längre in tar stigarna vid och leder vandraren runt i ett nätverk som gått i glömska. Stigar som en gång vandrades varje dag av dåtidens osynliga, de obesuttna och fattiga, de som på sin höjd fick arbete som tjänstefolk på gårdarna utanför skogen. En gång i tiden, för inte allt för länge sedan, ledde varje stig till ett torp och sedan vidare till ännu ett och ännu ett.

När överbefolkningen var som störst i slutet av 1800-talet myllrade skogen runt Mölnesjön av liv. Fattighuset var bara en osäker anställning eller ett missväxtår bort, man odlade för husbehov i en skogslycka och malde i bäckens skvaltkvarn.

Skogens levnadsöden låter främmande idag men det är bara hundra år sedan torpen stod där ute bland granarna. Kyrkstigen som fortfarande går att skönja genom sin förstärkta kantsättning leder tvärs igenom den täta barrskogen som en kroppspulsåder, varje stig en ådra som leder till en ny historia om armod.

Som drängen Johannes Larsson som blev påkommen med att stjäla och dömdes till två års straffarbete med åtta följande år utan medborgerligt förtroende. Hans stuga Butorpet lämnades för alltid 1896 och återgick snart till skogen. Några hundra meter norrut bodde kusken Sven Magnus Johansson med sin fru Anna Stina Svensdotter, som värmde murstocken på Mölnedal ända fram till 1918 innan även det torpet blev ett med skogen.

Vid Mölnesjön ligger fortfarande resterna av ålakistan kvar, även fast det gått flera generationer sedan den sista ålen simmade i sjön. Nedströms vittnar kallmurade dammar och mossiga kvarnstenar om en tid då det fanns både en såg och en skvaltkvarn i bäcken.

Skogen i Sandared är inte på något sätt unik, kanske är det så att din egna favoritskog hemmavid gömmer liknande minnen, kanske går det att hitta små ledtrådar bland mossan även där.

Torprundan runt Mölnesjö är delvis ledad i grönt och stigarna finns utmärkta på de flesta kartappar. Parkeringsficka finns på grusvägen vid sjön samt vid idrottsplatsen inne i samhället.