Stickspåret från järnvägen ledde en gång rakt in i det närliggande berget vid sjön. Alla i byn visste vart det slutade, men det var inget man talade högt om. Upplagsplats 52 togs i drift 1953 och bergrummet med de två enorma portarna var och skulle förbli en hemlighet.

När järnvägen började elektrifieras i början av förra seklet så var det enklare att bygga lokmotorer med en låg frekvens istället för till exempel 50 Hz som numera är den vanliga växelspänningsfrekvensen, med konsekvensen att Sveriges järnvägsnät går på frekvensen 16,7 Hz medan elkraften som leveras är på 50 Hz. Nu är det alldeles för sent att göra något åt saken, i så fall skulle alla motorer och elanläggningar i järnvägsnätet behöva bytas ut.

Istället används omformarstationer som omvandlar ledningarnas 3-fas högspänning på 50 Hz till järnvägsnätets 1-fas 15 kV på 16,7 Hz. Så gjorde man då och så gör man idag. På 1940-talet insåg man också att stationerna var lätta mål för en eventuell fiende, och arbetet påbörjades med att bygga fortifierade bergrum som kunde säkra driften ifall de slogs ut.

Tanken med dessa reservplatser, eller upplagsplatser, var att vid kris kunna rulla in utrustning lastad på tågvagnar djupt in i urberget. Skyddade av berget leddes högspänningen sedan in i tunneln till transformatorvagnar, och sedan ut igen till järnvägsnätet. Transformatorerna var stora och alstrade mycket värme så tunnlarna krävde ordentligt med ventilation. Stora fläktar sög in friskluft från bergets hjässa, där även nödutgången fanns, ledde den genom maskinhallen och sedan ut genom ljuddämpare vid tunnelns öppning.

Kriget kom aldrig och numera har den tekniska utvecklingen gjort anläggningarna onödigt komplicerade. Vissa bergrum används ändå fortfarande av Trafikverket, men de allra flesta är idag utrivna och plomberade. Upplagsplats 52 kunde för en tid besökas av den som var villig att klättra ned genom nödutgången på rostiga stegar till tunneln under berget, men är idag även den stängd för gott.