Diskussionerna om vargjaktens vara eller inte vara är en ständigt återkommande debatt som upprör känslor i bägge läger. I de gamla landskapslagarna fanns regler om hur varje bonde och by skulle hålla med och underhålla varggropar. Ofta var hela byn involverad i jakten på det fruktade djuret och det fanns en allmän skallplikt, det var bara prästen, klockaren och ensamma kvinnor som undslapp. I mitten av 1600-talet infördes skottpengar på människans största fiende, och den fanns faktiskt kvar ända fram till 1964.

Nuförtiden är det få som tror på vargens onda magi och jakten motiveras oftast som skyddsjakt för beståndets bästa, men när det begav sig jagades den på alla tänkbara sätt. Skallgång, drevjakt, förgiftat bete och så då bruket av varggropar.

Det finns fortfarande varggropar lite varstans i landet och den i Stora Bystad är en av landets finaste och mest välbevarade. Jakt med fångstgrop förbjöds 1864 och sedan 1965 klassas de som fornlämningar. Varggropen i Stora Bystad mäter fem meter i diameter, är tre och en halv meter djup och har stensatta väggar. När den användes satte man betet på en påle på den plana bottnen och täckte över hålet med ris. Vargen leddes sedan från sjöstranden upp till gropen och från sankmarkerna i öst genom ett så kallat vargnät.

Enligt anekdotiska uppgifter ska man ha fångat minst en varg med gropen men årtalet är okänt. Varggropen nås lätt från en grusväg, det finns en liten parkeringsficka och promenaden genom skogen är kort.