Grängesberg. Om efterkrigstidens förlorade guldår ska representeras av en enda ort så måste det vara Grängesberg. Framtidstron var stark i en tid då järnet, stålet och plåten skulle föra det svenska folkhemmet in i en evig välfärd. Men Sverige var litet och världen stor. En generation senare imploderade drömmen och kvarlämnade bruksorter tömda på likväl mineral som hopp. Det svenska rostbältet hade skapats.

Det har skrivits spaltmeter om flytten av stadskärnan i Kiruna. Gruvdriften måste få fortsätta och staden kommer i efterhand. Ingen gruva – inga jobb – ingen stad. Men Kiruna är inte den första staden som behövt flytta på grund av gruvnäringen. Snarare är den nutida historien en upprepning av vad som hände i Grängesberg på sjuttiotalet. Gruvdriften där går tillbaka så långt som till 1500-talet och runt förra sekelskiftet började man bryta även under jord. Det var då som problemen började. Malmkroppen löpte österut, in under gruvanläggningen, järnvägen och också staden. Redan 1913 upptäcktes en djup spricka mitt i samhället och femton år senare var den så djup att staden var delad på mitten. Byggnad efter byggnad fick rivas och flyttas till ett nytt centrum.

När kyrkan till slut monterades ner 1974 var den gamla staden helt övergiven. De efterföljande åren skulle Grängesberg utstå flera skalv som orsakade oroväckande skador på stadens byggnader. När det sista malmtåget avgick den 19:e mars 1990 var gruvan nere på ett djup av 650 meter. Sedan skulle det dröja ytterligare tio år innan skalven avtog då marksänkningen upphört och vattennivån i gruvan höjts.

Den som besöker Grängesberg idag möts av en sömnig gammal bruksort. Bergslagsdiagonalen, riksväg 50, löper rakt igenom stadens nya centrum och ingen kan klandras för att inte stanna till. Väster om järnvägsstationen börjar skogen som döljer ruinerna efter den övergivna staden och gruvan. Under marken finns fortfarande källare från bostadshusen kvar för den som vågar krypa in i vad som ser ut som grävlingsgryt. Längre in tronar ruiner från själva gruvdriften, farligt skeva och nära bristningsgränsen. Överallt löper stora sprickor i marken, vissa går att kliva över medan andra leder rakt ner i mörkret. Aldrig använda skyddsrum ekar tomma, bostäder har tömts på liv och välfärden är glömd.

Grängesberg har fortfarande en stor arbetsgivare i form av Spendrups bryggeri och närheten till centralorten Ludvika har hjälpt byn att återhämta sig relativt väl efter att gruvan lades ner. Men hur stor framtidsoptimismen än är så kommer ärren från guldålderns eufori att prägla bygden i flera generationer till.

Att besöka den övergivna staden är förenat med konkret livsfara och är en möjlig lagöverträdelse, i vilket fall lär ingen försäkring gälla. Byggnaderna kan när som helst rasa utan förvarning och sprickorna i marken kan svälja den oförsiktiga för alltid.
Udda utflykter tar givetvis inget ansvar för läsarens eventuella dumdristighet.